16.8.17

Jag lägger handen mot din kind, 
mina läppar mot din panna. 
Viskar några ord, som du inte kan förstå. 
Men som ska skydda dig ändå.

förändringsfruktan

Inom tidens ramar går ingen säker, ingen och inget är immun mot det: förändring. Man tycker att människosläktet borde vant sig vid det här laget, att så är fallet, att förändring sker ständigt och oundvikligt. Dock bävar de flesta vid tanken på det nya, det ovissa och det annorlunda.
Känner plötsligt av det i många av mina relationer. Tidens inverkan på individer, som omformas och utvecklas och blir något mer eller något annat.
Känner också av det efter ett besök i hemtrakterna. Även där har tiden gjort sitt verk. Mycket är sig likt, men smygandes har mycket också blivit olikt. Små har blivit stora, stora har blivit större.
Känner av det i mitt hemland och världstillståndet i stort. Ståendes inför nya utmaningar och i rädsla vänder sig många till fientliga idéer – som ett fattigt försök att förhindra just förändring. Men dess vindar blåser rakt igenom både murar och passkontroller.
Känner till sist också av det i mitt hjärta. Ser min förmåga att sentimentalt grotta in mig i nostalgi och tradition, för att jag så ofta mycket hellre vill röra mig kring det bekvämt bekanta än att omfamna det nya.
Biologin har inte helt fel när den säger att det handlar om att anpassa sig, eller dö. Tack och lov får jag möjlighet att välja.
Till de i min närhet som omformas tänker jag därför försöka utforska och hylla de nya dimensionerna inom dem som växer sig fram, samt justera relationsbanden till samklang.
Med ett öppet sinne vill jag även förhålla mig till mitt hemland. Nyfiket vill jag sträcka fram handen mot den som knackar på porten. För vem är egentligen jag att säga att detta är mer mitt än någon annans.
Tacksam för det som varit men med blicken vänd mot det som ligger framför – så önskar jag vandra genom livet. Lönnen på mitt barndomshems baksida, som jag minns som en stackars malplacerad pinne i rabarberklasen, har vuxit sig till ett praktfullt gyllene träd. Den får påminna mig om mitt valda sinnelag.
Jag får finnas till endast ett kort ögonblick i världens historia, men under mina år får jag bevittna tidens skådespeleri, dansandes fram, rörandes vid allt jag ser. Så talar jag till mig själv när jag säger: istället för att blockera: acceptera – det nya, det ovissa, det annorlunda. Och hjärtat mitt, sörj inte det som svunnit, men fascineras av det som blir till.

6.9.16

septembersol




Styrkt av septembersolens glöd och glans, glädjs jag åt livets skiftande dans. 
Värmen ger sig av och lämnar oss kvar, i det kalla friska nya. 
Nya tider, ny nåd, intar så vår blomsterklädda, skuggmålade lya.

10.7.16

f r a n k i e

Med soluppgången anlände hon, vår lilla, och gjorde vår värld och verklighet ljusare. Och som vi föll i förälskelse. 
Med de starkaste och ömmaste av band drogs vi till varandra. Förenade famnar - sammanvävda som om inget självklarare. Detta lilla liv är en skatt och inget annat, som gör oss till de allra, allra rikaste.


16.6.16

life settings

As we've recently packed our belongings and changed dwelling places I thought it might be a not so bad idea to show some pictures I've taken over the last year (unfortunately of terrible quality due to my rubbish phone) in our old home of my little decoration projects - perhaps as a personal way of saying goodbye to an old chapter.

Not sure if it's the nesting spirit or the fact that I've moved back north and been re-influenced by the Scandinavian interior design/decorating craze (probably a mix of both) that I've found myself enjoying decorating like never before. I'm a visual addict no doubt and the desire to create beauty around me, an eye-pleasing setting for our lives to take place in, tends to consume me at times. I shall let it be that way. God did the same thing: created the earth with care and craft, before putting us in its stunning surroundings.

Made in His image and made to create, I invite you in..

















15.4.16

väntans vals

Framsida slänten är prydd av vitsippor små, vittnandes om en ljusare tid.
Det växande lilla livet formar redan tillvaron: den energi som blir mig given får ransoneras väl och det får vara just så. 
Den finns något vackert i det, en påbörjad omställning, inställning, för en annan.
I den åter nalkandes värmen får jag vila, ackompanjerad av tusen fåglars sång.
Likt våren får jag växa och vara, får jag omfamna (för)väntans tid.

4.3.16



Mitt lilla hjärta.
Full av förväntan att få se dig, hålla dig, lära känna dig.
Jag vet inte mycket om dig ännu, men jag vet att du bär på glädje och lovsång.
Att du ÄR glädje och lovsång till din skapare.
Vi är familj, vi är varandras och du mitt lilla hjärta, du har mitt hjärta.

24.2.16

Själen nuddar vid något skört.
En längtan.

Jag längtar efter dig.
Jag saknar dig.
Jag uppskattar dig.

Det bor en storhet i denna trängtande känsla.
En god frånvaro, som sträcker sig bortom. Utanför mitt eget.

Värken växer i bröstet i takt med att jag tänker på dig.
Den du i livet låtits vara och bli.

Jag längtar efter dig.
Jag saknar dig.
Jag uppskattar dig.

Här rör jag vid något djupt vackert.
Vid himlen själv. Vid Guds ömma sätt att röra vid.

Här försvinner jag bort. Här flyger jag. 
Här balanserar jag i ett dyrbart ögonblick. 


22.1.16

ett vinterbarn trots allt

Finnandes i ett fruset sovande landskap, skimrande i skönhet.
Det är ljus, det är kyla, och här tillåts en att höra sina andetag och stilla stå och vara.
Olik hösten och dess död, befinner sig omgivningen i en tid av dvala.
Gnistrande stunder i ens minnes bok omsorgsfullt göms och förvaras.


15.1.16

17 veckor

Nej jag har inte ätit för mycket julmat. Det är ett litet liv som gror där inne.
Och det hela är inget annat än ett himmelskt mirakel.

Om du vill dela vår lycka får du lov att följa med på resan.


6.1.16

the forgettable moments

Quality time is crucial, but quantity of time is also of value. I treasure the countless hours I've spent next to Mitchell unpacking groceries, chatting in the car on the way to friends' places and eating quick meals on the couch. It's in all the small shared moments that life has taken place and a joint history has been built. This coming year will no doubt bring unforgettable moments, but it's in the forgettable ones that I'd like to specifically embrace gratitude. 



17.12.15

ett helt liv i mig

Jag bär på en hemlighet.
Ett helt liv i mig.
Hela världen ser på mig med ovisshet,
medan hela min värld blivit vänd upp och ner.

Ett frö av liv, ur kärlek kommen - bär just jag på.
Och hur visst jag vet redan nu, att min starkaste kärlek,
även den kommer att växa och räcka till tu.

(Ord som kom till mig dagen då vi fick beskedet om lilla hjärtat.)

27.11.15

känslomässig pendlare

Här pendlar det. Mellan inspiration och nedstämdhet. Mellan livslust och en gnutta meningslöshet. Det är precis som vanligt med andra ord. Jag svänger dagligen, fram och tillbaka, upp och ner.

Som tur är vet jag att Gud placerat precis den mängd känslor i mig som han behagar att jag har. Dessutom vet jag att alla mina känslor får plats i honom. Han är styrkan som håller mig tätt intill när jag befinner mig lutandes mot det melankoliska. Han är sången som min själ utbrister i när jag svävar i tacksamhet och motivation.

Därför väljer jag att vara tillfreds med att jag är lite av en känslomässig pendlare – att inte känna något vore ju för tusan dötrist.


5.11.15

destination & anhalt

Det blev inte att jag bloggade så där jättemycket under vår resa tidigare i år längs Australiens östkust. Jag skrev en del, men det var på något vis som att tankarna och orden inte kändes färdiga att dela just då. Nu däremot, har några av insikterna och dikterna hunnit formats och mogna till. Därför bjuder jag nu på en av de uppenbarelser och texter som fann mig på resande fot..




Ge dig själv fem månader av fritid och tusentals kilometer av kuststräcka att utforska. Placera anhalter längs vägen, men sluta där du startade och finn att du jagar en destination utan framgång.

Jag vill anlända, komma fram, komma hem.

När du åker från stad till stad och sevärdhet till sevärdhet vet att du oundvikligt kommer att fokusera på vad som kommer härnäst, att du ständigt kommer att fästa blicken på följande anhalt, som om där gömde sig destinationen.

Ack min vilsna själ, min ensamhet.

Förhoppningar föser dig framåt. Men efter ett tag blir mönstret allt för uppenbart. Hur mycket du än vill tro på att carpe diem är nog, kan du inte ignorera längtan efter fullständighet. Du har tillräckligt med tacksamhet för att kunna uppskatta det som varit och är, men inte ens tacksamheten borttar den gnagande trängtan inuti.


Så länge jag kan minnas har jag jagat livsanhalter, i hoppet att anlända till platsen där allt ska bli bra och helt. Jakten på grönare gräs har tagit mig över världshav. Drömmar har fört mig till länder långt, långt bort.

Är det jakten det är fel på? Eller är det helt enkelt så att vi människor blev medvetet programmerade på detta vis, med en inre kompass - ett evighetens kall nergrävda i våra hjärtans djup.

Hoppet har hittat ett hem, när hemma är det som kommer sen.

Ge dig själv cirka 80 år av levnad och ett liv fullt av dimensioner att upptäcka. Ta dig från anhalt längs anhalt under din väg, men sluta där du startade. Anta denna resa och låt det bli uppenbart, att jordelivet inte erbjuder varken hem eller destination.

Min vilsna själ, mitt sökande - mitt dyra himlahem